Artiklar och beskrivningar

om vävning och Weavepoint

Innehåll

m-e.se start

november 2015

Hur sätter man namn på en teknik? Del 2

Del 1 handlade om daldräll - munkabälte


En del bindningar beskrivs rent tekniskt - spetskypert, rutig kypert, korskypert etc.


Så har vi de speciella varianter som fått egna namn, gåsöga, korndräll, daldräll, rosengång jämtlandsdräll, munkabälte mm. Alla kan också "översättas" till en rent tekniksk beskrivning.


Om vi vill behålla ett gemensamt vävspråk, så att vi alla förstår vad det är vi pratar om, tror jag det är viktigt att vi har karakteristiken klar för oss vad gäller de vävsätten. Naturligtvis kan, och bör, vi utveckla teknikerna men då vara på det klara med att de kanske inte längre ska kallas för den bindning de utvecklats ur.


I det här avsnittet tittar jag på rosengången, den motsatstrampade och den med tuskaftsinslag.






Rosengången kan beskrivas som en spetssolvad inslagsrips som vävs med olikfärgade inslag på motsatta trampor så att det bildas mönster. Varpen är gles och inslagen slås ihop så att de täcker varpen.


En variant är att ersätta motsatsinslaget med ett tuskaftsinslag. Egentligen får man då en spetskypert på tuskaftsbotten.


Den vanligaste är att solva på fyra skaft i V-punkt. Man kan också solva den på sex skaft.


Jag har sett exempel på att man fått ett lite mer varierat mönster genom att lägga till ett par trådar vid "punkten".


Det här är de traditionella solvningarna för rosengången, både för den motsattstrampade och den med tuskaftsinslag.


Men vad händer när man börjar experimentera med andra inredningar?


Jag har träffat på den här solvningen och då har väven fått namnet "Rosengångsvariation"


Jag har delat in solvning med streck efter var tredje varptråd. Då ser man att varje varptråd i V-punktsolvningen ersatts med tre trådar. Det har blivit en variant av skridande solvning.


Om man så trampar bårder i spets omväxlande med tuskaftspartier kan jag inte kalla det för rosengång, inte ens en rosengångsvariation. För mig är detta en skridande kypert, som vävs omväxlade med tuskaftspartier.


Nästa exempel är en god illustration hur något helt plötsligt visar sig inte vara en rosengång på tuskaftsbotten, utan något helt annat. Det här kallades i en beskrivning för skridande rosengång. Här är det fyra trådar för varje tråd i V-punktsolvningen.


I beskrivningen väver man som en rosengång med tuskaftsinslag - vad blev det då?

Inte kan vi kalla det här för en rosengång även om solvningen utgått från en V-punktsolvning som man gjort skridande. Och man trampat och slagit in efter en rosengångstrampning.


Det blev en daldräll!


Jag har skrivit om skridande solvningar HÄR



Ett par exempel till. Vad händer om man tar bort tuskaftsinslagen i en rosengång på tuskaftsbotten? Eller bara väver det ena av motsatsinslagen?




Här enbart mönsterinslagen utan tuskaft mellan.

Det kallar jag en rutig kypert.








En traditionell rosengång med tuskaftsinslag.









Det finns en matta som går under namnet ormmatta. Den vävs i samma uppsättning som rosengångsmattorna med motsatstrampning. Men utan motsatstrampning.



Den kallas i många fall för en rosengångsmatta. Den kan vara vävd en uppsättning där man också vävt traditionella rosengångsmattor, men blir det rosengång?


Jag vill kalla det spetskypert.





Till den som orkat läsa så här långt avslutar jag med att citera Inger Johanne Rasmussen i hennes Vevboka:

Noen vil, kanske med rette, innvende at det ikke er nødvendig å lære seg navn och karakteristikker på alle varianter, fordi alt kan varieres och konstrueres. Fordelen med felles kunnskap om noteringssystemene och terminologien er at det blant annet blir lettere å kommunisere om vevnadene.


Innehåll

m-e.se start


©Martinsson & Eriksson 2003 - 2017
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.